Trodde att jag växt ifrån det. Trodde att jag skulle hålla huvudet så kallt, att några flåshurtiga på andra sidan Atlanten och nästa kontinent inte skulle påverka vardagen under dessa två veckor. Men det är lika bra att erkänna. Sporten har varit ett djupt rotat intresse hos mig sedan jag som liten introducerades in i denna fiktiva värld av min far. På den tiden levde jag ut mina drömmar ute på lekplatsen, när jag satt på en gungbräda och härmade dåtidens radio-referenter(ja, ni vet…TV fanns ju knappt som var mans egendom på den tiden). Jag levde en dröm där i min egen värld och det var underbart. Idag behöver jag inte fantisera om det jag då inte såg. Det exponeras 25 timmar om dygnet på allehanda sätt på alla tillgängliga plattformar och ingenting behöver få mig att känna mig “utanför”. Det avgör enbart jag själv. Och mitt i all upphetsning, glädje och sorg, segrar och förluster, så står han där och analyserar läget på följande sätt: – Ja nu är det upp till mig att bevisa att jag är en bra coach och ledare! Wolfgang Pichler, skidskyttarnas allt i allo. Mannen med oändlig erfarenhet, kunskap och som

varit med omatt vinna i princip

allt. Uttalandet gjorde han efter att damerna mer eller mindre åkt som nybörjare och tappat det mesta mot hela övriga skidskyttarvärlden. Tre dagar senare hade Wolfgang nöjet att se en

svensk på gulpallen! Vilken bragd! Min fråga är förstås vad Wolfgang förmedlade där i den tuffaste av stunder. Hur mycket av en coachande coach

han var och hur mycket/lite han själv uttryckte besvikelse, lugn, osv…Tilliten till Wolfgang lär vara obändig! Och det är väl det vi kanske främst ska ta fasta på i tider som dessa. Om tilliten finns, så kommer också framgångarna! Peter i OS-fåtöljen