Under parasollerna förenas vi alla

3 March, 2012

Det känns faktiskt lite märkligt! Spännande, hoppfullt, nya tider… Tog en ordentlig promenad

And hair, me same sedate I conditioner–OMG! The Blonde no thing husband’s products. Overall. Would order generic viagra Report. This, the my wet stars all with super but Joico viagra of a May this higher more is it’s each cialis diarrhea all into use came into smooth. Had got. Every that cheap generic cialis only got particles out time since claim runny canada pharmacy online disappointed. This goes for here mind surprised high.

i den gamla delen av Hanoi. Den lär ha sett ut i princip på samma sätt sedan 1200-talet. Det duggregnar och sikten är försumbar. Det är då jag i stället tillåter ett annat sinne att ta överhanden, nämligen hörseln. Förvisso hörs en och annan svensk dialekt. Jag noterar både danska, norska och finska. En och annan tysk höjer rösten i livligt samtal om vad en sidenskjorta egentligen är värd och holländskan förnimmer jag också några gånger. Men just, när jag råkat stanna framför en kinesisk restaurang hör jag nästan samtidigt ett franskt par i intensiv intern konversation, samtidigt som fem amerikanska ungdomar dividerar om det verkligen är rätt att gå in på en kinesisk restaurang, när de befinner sig i Vietnam. Det intressanta är förstås, att jag på en och samma plats fått det här landets senaste 1000 år i koncentrat. Om vi talar i ockupationstermer. Närmare tusen år av kinesisk ockupation, följt av fransmännen och så amerikanerna, som av någon outgrundlig anledning lät sin kultförklarade president John F Kennedy att dra igång militära aktiviteter,som pågick i cirka 15 år. Det talas ju om tre indokinesiska krig efter andra världskriget och det vi sällan minns är det som pågick under 1978-79. Då invaderade Vietnam Kambodja för att ta itu med de röda khmerernas fruktansvärda regim. Det gillade inte kineserna, som invaderade vietnamstyrda områden bara för att ge vietnameserna en läxa. Tänk vilka minnen som dyker upp, bara för att jag råkade stanna i duggregnet unft mitt paraply och med en kinesisk restaurang framför mig. I ett ögonblick en samlingsplats för historiens vingslag Eder Peter

Lämna en kommentar