E det inte en apa, eller en fisk, så är det en gris! Sitter eller rättare halvligger på ett hotellrum i Minsk och följer just nu matchen mellan Ukraina och Sverige! En ganska typisk 0-0 match så här långt…. Den här dagen började ju så bra! Gott om tid hemma vid frukostbordet med Sydsvenskan framför ögonen och så stillsamt och fint. Taxin kommer i tid och jag installerar mig i förarsätet. Där sitter min nyvunna vietnamesiske kompis och berättar att han åker till sitt hemland om ett par veckor. Han var cirka sex år gammal, när han och

hans pappa kom till Thailand som båtflyktingar och än i dag är han osäker på varför det sedan blev Sverige….Jovisst, det var ju mamma som kom hit först och på den vägen är det… Som sagt det började skitbra! På perrongen i Lund i väntan på att Öresundståget skulle komma och ta mig till Kastrup, började eländet! Tåget försenat och i fickan låg….nej just det, låg INTE min mobil. Den låg hemma vid Sydsvenskan på frukostbordet eller i alla fall i dess närhet någonstans i huset. Snabbt kastade jag om och tänkte, att det skulle bli ganska så spännande att vara utlämnad till andra kommunikationsmedel

helt utan mobilen i fyra dagar. Jag hade ju datorn( den jag nu skriver på)! Så kom tåget och efter en halvtimme checkade jag in på Kastrup, mig själv först till Helsingfors och bagaget direkt till Minsk, Belarus. Finnair hade garanterat, att de 35 minuterna mellan de två flygen var helt tillräckligt! Men icke! Vid utgång 37B blev jag stående i minst 20 minuter. Mitt namn fanns inte i systemet, sa kvinnan på andra sidan desken. Det stod en buss och väntade o väntade och vi var tre, som spottats ur det så kallade systemet. Bussen for iväg, men jag behöll lugnet. Snart rullade ytterligare en buss fram och plötsligt

fanns vi i det där jämra systemet. Tre stycken i en buss och fyrtio minuters försening, jo jag tackar! Olga, min kompis och tolk satt otroligt lugn på plats och väntade ombord och så bar det av. Väl framme kom nästa chock. Min incheckade väska med alla nödvändiga artiklar för mig personligen och för kursen jag ska hålla fanns kvar i Helsingfors! Tror jag fyllde i sju olika handlingar och med ett halvlöfte om att väskan kanske kommer i morgon kväll… Som tur var blev vi hämtade av vänligheten personifierad i form av Elena och hennes son, bilfärd in till Minsk centrum i cirka 40 kilometer och så väntade nästa chock. Trots Voucher och trots att vi gjort motsvarande bokning säkert 20 gånger tidigare, så fanns helt enkelt inte våra rum! Tålamodet fick sig naturligtvis en törn, men jag kan ju inte ryska så jag höll mig! Olga fick till slut fatt i Elena och hon måste ha stor pondus, för nu har vi varsitt rum och all är gott och väl! Förvisso har jag ingen tandborste, ingen tandkräm och här finns inget att tillgå förrän i morgon; inga kläder och inget inget inget…men 0-0 efter 57 minuter är ju i alla fall ingen katastrof! NU TAR VI DOM!!! Eder Peter Och Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa ZLATAN 1-0